De flesta veckor tänker jag inte på det. Jag driver stallet, jag håller lektioner på tisdags- och torsdagskvällarna, jag mockar, jag ordnar med hovslagaren, jag skickar några fakturor. Vanligt stallägarliv.
Sedan blir det söndag. Barnen sover, köket är tyst och jag öppnar kalkylarket.
Arket med tio flikar
Vårt Ark hade till slut tio flikar. Lektioner, Ryttare, Hästar, Instruktörer, Klippkort, Betalningar, Utbetalningar, Kostnader, Stallets intäkter och en flik som hette ”diverse”, dit sådant hamnade när jag inte visste var det annars skulle ligga.
Det fungerade. Det vill jag vara ärlig med: i många år gjorde det verkligen det. Ett kalkylark är det mest flexibla verktyg som någonsin har uppfunnits för ett litet företag. Vi hade varenda siffra. Vi hade varje ryttares födelsedag. Vi visste vilken häst som inte ville ha vilket barn på ryggen.
Det som faktiskt går sönder
Tre saker gick sönder, alltid i den här ordningen:
- Minnet. En ryttare frågar hur många klipp som är kvar på klippkortet. Jag måste öppna Arket, hitta ryttarens rad och räkna kryssen. Framåt fredagskvällen, med tolv ryttare i ridhuset, gissade jag bara.
- Instruktörernas andel. Tre instruktörer, var och en med sin egen procentsats, var och en med olika lektioner. Att räkna ut deras utbetalning tog hela söndagskvällen. Jag gruvade mig för det.
- Överlämningen. När en vän hoppade in för mig i två veckor fick jag skriva ett dokument på sex sidor bara för att förklara hur Arket fungerade. Hon gjorde ändå fel.
Den fjärde saken som gick sönder, och som jag inte erkände för någon på länge, var jag. Jag satt vid köksbordet klockan 21 och tänkte på lektioner och pengar och vilken häst som behövde veterinären, och det hann bli midnatt innan jag reste mig.
Det vi provade först
År 2025 provade jag sex olika produkter. Två var program för gym som någon hade klistrat en häst på. Ett var gjort för tennisklubbar och förstod inte att en häst också är en resurs som blir trött. Två var stora affärssystem som ville ha 400 euro i månaden och två dagars introduktion. Ett var faktiskt gjort för stall men fungerade bara på en stationär dator, vilket är rätt komiskt om du någon gång har stått i en sadelkammare.
Ingen av dem löste söndagskvällen.
Så vi började bygga. Långsamt. För vårt eget stall först. Den första versionen av Nose var en enda skärm: dagens lektioner, vem som hade betalat och vem som inte hade det, och den fungerade i min mobil. Det var i december. I februari hade två grannstall börjat använda den.
Den första veckan med Nose
Den första veckan är provet. Får inte stallägaren ut något redan första veckan, är det tillbaka till Arket som gäller. Vi har sett det hända med andra verktyg.
Det här ber vi nya stall göra, i den här ordningen:
- Lägg till dina hästar. 10 minuter.
- Lägg till dina instruktörer. 5 minuter.
- Lägg upp den här veckans lektioner, bara den här veckan. En halvtimme för ett vanligt stall.
- Sluta där. Gå ut och rid. Kom tillbaka i morgon.
Redan på onsdagen har de sålt ett klippkort. På fredagen har de räknat fram utbetalningarna, något som förut tog en hel söndagskväll. Den andra söndagen är köksbordet tomt, berättar de.
Det som blev annorlunda på söndagarna
Jag sköter fortfarande ekonomin på söndagar. Inte för att jag måste, utan för att jag vill. Tjugo minuter, med en kopp te. Jag går igenom veckan, jag kollar instruktörernas utbetalningar (som Nose räknade ut redan i måndags), jag läser vad ryttarna har skrivit i anteckningarna.
Sedan stänger jag datorn och tittar på film med min man. Det är hela förändringen. Den är inte dramatisk. Det finns ingen före- och efterbild.
Men varenda stallägare som jag har visat Nose för har sagt samma sak med egna ord: jag fick tillbaka min söndagskväll.
Det är det vi säljer. Programmet är vägen dit.
~ Daniel ✌️
